Mattias Karlsson är verksamhetsutvecklare på SAAND och har själv personlig assistans. Mattias har reflekterat kring personlig assistans utifrån vad han hör i samtal uppdragsgivare och assistenter. Hur ser han på personlig assistans, egenansvar och hur får han en stabil och fungerande arbetsgrupp? Tänkvärt att läsa!
Ett tack. Hur svårt kan det vara?
Jag lever sedan några år med personlig assistans. Varje dag. När kroppen säger stopp behöver jag få hjälp med sådant de flesta tar för givet – att ta mig ur sängen, klä på mig, laga mat, vika tvätt eller att gå på toaletten. Det är galet frustrerande att inte klara så banala saker själv.
Det har varit en livsomställning som krävt mognad, acceptans och faktiskt en hel del mental träning. Min son sa det nog bästa till mig:
En viktig del av det är förståelse mot medmänniskor. På samma sätt som jag vill att ni ska förstå min situation måste jag förstå er. Att arbeta som personlig assistent är inte enkelt. Du kliver rakt in i en annan människas liv. In i ett hem. In i en familj. Du ska göra ett professionellt jobb – men i en privat miljö. Det är en svår balansgång. Det är något som jag som assistansmottagare faktiskt behöver förstå.
Jag måste också bidra för att det ska fungera
För att min assistans ska fungera måste jag också bidra. Jag måste ha rimliga krav. Och jag måste skapa en fungerande arbetsmiljö – jag är ju faktiskt själv en stor del av den. Hur jag bemöter mina assistenter avgör vilken assistans jag får tillbaka.
För några månader sedan började en ny assistent hos mig, Jonatan. Han hade jobbat i yrket i över tio år. Efter någon vecka sa han något som fick mig att stanna upp:
”Mattias, du är den första brukaren som säger tack.”
Den första!?
Tar vi assistenten för given?
Är det verkligen så att vi som lever med assistans är dåliga på att visa uppskattning? Är vi så vana vid hjälpen att vi tar människor för givna? Tar jag mina assistenter för givna kommer jag aldrig få en stabil, lojal och fungerande assistansgrupp.
Ingen människa växer av att bli tagen för självklar. Alla växer av respekt. Det är självklart, eller hur?!
Assistans, en relation mellan människor
- Vill vi ha engagerade assistenter?
- Vill vi ha låg personalomsättning?
- Vill vi ha trygghet i våra hem?
Då måste vi börja med oss själva. Det handlar inte om att vara tacksam för att man ”får hjälp”. Det handlar om att förstå att relationer bygger på ömsesidighet. På respekt. På ett enkelt tack.
Personlig assistans är en rättighet. Men en fungerande assistans är ett gemensamt ansvar.
Mattias Karlsson
Assitansberättigad men även verksamhetsutvecklare på SAAND Assistans
